Vegetation som gynnar reningen

Ur reningssynpunkt är det värdefullt med mycket växter och en stor mångfald av arter. Växterna fyller många viktiga funktioner, både rent mekaniskt genom att de påverkar vattnets strömningsmönster och biologiskt genom att de skapar livsrum för en mängd organismer som bidrar i reningsarbetet.

Nedan följer tre huvudtyper av vegetation; övervattensväxter, undervattensväxter och flytbladsväxter. Det går inte att entydigt säga att övervattensväxter är bättre än undervattensväxter för vattenreningen eller vice versa. De flesta växtsamhällen fyller viktiga funktioner och det är ofta viktigare att det finns en väl utvecklad vegetation än att den är av en viss typ.

Övervattensväxter (emersa makrofyter) är växter som i de flesta fall är rotade i botten och som sticker upp över vattenytan. Exempel på arter är bladvass, bred- och smalkaveldun och sjösäv (kolvass). Olika arter kan växa ner till olika djup. Bladvass kan i skyddade lägen och på sandiga bottnar växa ner till 1,5 m djup eller till och med djupare. På mjuka organogena bottnar klarar den sig sällan ner mer än till 0,5 m djup. Bredkaveldun trivs bäst där vattendjupet är ca 1-5 dm.

Övervattenväxter kan gynna vattenreningen på flera sätt:

  • Fungera som påväxtyta för organismer (bakterier, alger, smådjur) som filtrerar bort partiklar och föroreningar ur vattnet.
  • Fungera som barriärer som sprider vattnet på bred front i en damm.
  • Utgör kolkälla (mat) åt denitrifierande bakterier.
  • Rötter och växtdelar under vattenytan hjälper till att binda sedimentet så att resuspensionen minskar till exempel vid höga vattenflöden som virvlar upp och transporterar bort sedimentets ytskikt.
  • Oljeföroreningar fastnar på bladytor och kan brytas ner av solljuset.

Vegetationen är i mycket hög grad en funktion av vattendjupet. Om man önskar en tät övervattensvegetation så måste man skapa relativt grunda miljöer. Vill man däremot ha öppet klarvatten så behöver dammen vara så djup att övervattensväxter inte klarar av att växa där.

Undervattensväxter (submersa makrofyter) är växter som har sina stjälkar och bladmassa huvudsakligen i vattenmassan (under vattenytan). I de flesta fall har de någon typ av rötter som håller fast dem i botten, men de tar ofta upp näringen direkt från vattnet. Exempel på arter är slingor (knopp-, ax-), olika typer av nate (ål-, rost-, krus-), vattenmöja, hornsärv och vattenpest. De trivs bra på ytor som är ca 0,6 till 1,5 m djupa. Eftersom de är beroende av solljus för sin fotosyntes, så har de svårt att växa på djupt vatten om vattnet är grumligt eller om det finns skuggande övervattensvegetation, flytbladsvegetation eller alger.

Även undervattenväxter kan gynna vattenreningen på många sätt:

  • Undervattensväxter tillför dagtid vattenmiljön syre genom sin fotosyntes, vilket gynnar den biologiska miljön och gör att t.ex. organiska föroreningar kan brytas ner. T.ex. har det visat sig att rening av läkemedelsrester i våtmarker gynnas av hög biologisk aktivitet .
  • Även undervattensväxter fungerar som påväxtyta för organismer (bakterier, alger, smådjur) som filtrerar bort partiklar och föroreningar ur vattnet.
  • Undervattensväxter tar upp näring och vissa föroreningar direkt ur vattnet.
  • Undervattensväxter bidrar i viss mån till att binda sedimentet, även om deras rötter sällan är lika kraftiga som hos övervattensväxterna.

Flytbladsväxter är växter som har bladskivan flytande på vattenytan. I vissa fall är de rotade i botten, som t.ex. näckros och gäddnate och i andra fall friflytande som andmat. Liksom övervattens- och undervattensväxter så kan flytbladsväxternas stjälkar fungera som påväxtyta för organismer (bakterier, alger, smådjur) som filtrerar bort partiklar och föroreningar ur vattnet. På bladen kan oljeföroreningar fastna och brytas ner av solstrålningen. Flytbladsväxterna förekommer ofta på större djup än undervattensväxterna och konkurrerar på så sätt inte med dessa om ljuset.

kaveldunVegetation i dagvattendamm
Det optimala växtsamhället i dagvattenanläggningar består av arter som hör hemma i en mer mogen, stabil våtmarksmiljö, dvs. stor andel starr och andra halvgräs, arter som är långsiktigt konkurrenskraftiga och mindre andel av arter som är snabba på att etablera sig i nya miljöer, till exempel kaveldun, brunskära och rosendunört.

Optimal vegetation i en dagvattenanläggning:

  • Täta bestånd av övervattensväxter, men inte så täta att de hindrar vattnets framkomlighet.
  • Undervattensvegetation som syresätter vattenmassan i djupare delar och fungerar som filter.
  • Utloppsdelen får gärna ha täta bestånd av övervattensvegetation som fungerar som partikelbroms och filter.
  • Vegetation som är fördelad så att den hjälper till att sprida ut vattnet så att hela anläggningens ytor nyttjas effektivt.
  • Minimalt med skuggande träd, då beskuggning minskar växtligheten i vattenmiljön.

Vegetation i spillvattenvåtmark
Erfarenheter från våtmarker som renar spillvatten visar att det är viktigt att det finns vegetation i våtmarken för att motverka blomning av fytoplankton (mikroskopiska arter av växtalger som svävar fritt i vattenmassan), för att motverka att dessa transporterar fosfor från våtmarken.