Svalting

Alisma plantago-aquatica 

På norra halvklotet finns det nio arter av svaltingar (släktet Alisma). Den vanligaste svaltingen i Sverige är svalting eller kranssvalting som den också kallas. Den växer i sjöar, åar och diken och är vanlig i hela Sverige utom i fjälltrakterna. Beroende på hur djupt ner i vattnet svaltingen växer kan den utveckla två olika sorters blad. På grundare vatten bildas stora, ovala blad med spets, dessa är de karaktäristiska bladen för svalting som omger blomkransen som en rosett. På djupare vatten får den istället länga strömlinjeformade blad som flyter på ytan.  Svalting har en stjälk som blir ca en meter hög och på toppen sitter en stor, gles blomställning med flertal små blommor. Varje blomma har tre kronblad med en vit eller en svagt ljusrosa nyans. Den börjar blomma i juni och fortsätter hela sommaren in i september. Varje blomma blommar dock enbart under en dag vilket gör att blomställningen ständigt ser gles ut. Svaltingens frön blir till flytande nötter som kan färdas på vatten långa sträckor. 

Etablering 

Svalting är en pionjärart som på nyetablerade våtmarker med bar fuktig jord kan ta över stora områden i början. Så fort en vattenyta torrläggs kommer svaltingen dit snabbt. Arten går dock snabbt tillbaka och orsakar därför sällan problem. Tvärtom vill man gärna behålla bestånd av svalting då den gynnar den biologiska mångfalden. Bland annat har ett antal fjärilar och en ovanlig vivel svalting som värdväxt. 

Hotad art 

I östersjön finns en endemisk svalting-art vid namn småsvalting (Alisma wahlenbergii). Den är starkt hotad på grund av övergödning, båttrafik och konkurrens av andra växter. Den lever helt nedsänkt i sött eller bräckt vatten i lugna vikar. För mer information om småsvalting rekommenderas havs och vattenmyndighetens åtgärdsprogram.