Skötsel av vegetation
Här beskrivs löpande, återkommande skötselåtgärder för olika typytor, som djupa områden, grunda områden och stränder samt trösklar. Du finner också ett avsnitt om mer omfattande restaureringsåtgärder, om det skull bli nödvändigt. Väl timad löpande skötsel är förstås att föredra.
Återkommande skötsel
Djupa områden i dammar och våtmarker är ofta avsedda att fungera som sedimentationsbassänger. Sedimentation sker framförallt i den inledande delen av en anläggning och i många anläggningar har man därför anlagt en djupare del vid inloppet (funktionen kan jämföras med en slamavskiljare). Denna typ av inledande sedimentationsbassänger behöver rensas med ett antal års mellanrum. Djupa områden kan också vara anlagda av estetiska skäl där man vill ha vegetationsfria och klara vattenytor. I vissa fall kan ett djupområde både vara avsett att fungera som sedimentationsbassäng och som en vacker klar vattenyta. I de fall djupområdena huvudsakligen har en reningsfunktion, och där utseendet är mindre viktigt, ska vegetationen i första hand gynna reningsprocesserna.
Skötselprinciper
Mål
Om dammens huvudsakliga funktion är som sedimentationsdamm är det viktigt att det finns plats för sediment att ansamlas (slamvolym). Det är en fördel om det finns vegetation i dammen, under- eller övervattensvegetation, som kan bromsa upp och filtrera bort partiklar i vattnet. Dammen ska dock inte tillåtas att växa igen så mycket med vassartad vegetation att det endast återstår en eller flera smala kanaler för vattnet att röra sig i. Vattenhastigheten kommer då att vara hög i kanalerna och förutsättningarna för sedimentation blir dåliga. Dammen ska heller inte tillåtas växa igen så mycket att dämning uppstår och vatten riskerar att översvämma vallar eller omgivande mark. I renodlade reningsdammar är det inte nödvändigt att ta bort makroalger, då de främst kan ses som ett estetiskt problem.
Om dammen har ett estetiskt värde så ställs det ofta andra krav på att vattenytan, t.ex. att den inte ska vara igenväxt eller skymd av övervattensväxter. Man vill heller inte ha ett tjockt lager av alger på vattenytan.
Dagvattendamm från sensommaren med trådformade alger på vattenytan. Under ytan finns undervattensväxter som bildar ett levande partikelfilter. Algerna kan ge ett skräpigt intryck, men innebär antagligen inget problem för reningen.
En öppen vattenreningsanläggning med en estetisk funktion som klarvattenspegel. Om dammen är tillräckligt djup kommer den inte att växa igen med vass. Däremot kan den täckas av flytbladsväxter och makroalger och resning av dessa kan behövas.
Åtgärder
I många fall kan vegetationen i djupare vattenområden lämnas för fri utveckling under en period av flera år utan att åtgärder behövs. De årliga åtgärdsbehoven inskränker sig i många fall till att underhålla släntvegetationen så att man kan se ut över vattenspegeln
I de fall som det sker en kraftig igenväxning av vattenspegeln med övervattensväxter (t.ex. bladvass) kan det finnas behov av att gräva ur dammen för att undvika kanalbildning. En sådan åtgärd är i många fall lämpligt att kombinera med att man gräver bort sediment i dammen. Det kan göras från land med grävmaskin eller med en grävmaskin på pontoner om anläggningen är större.
Om djuphålan växer igen med vassartad vegetation utan att det påverkar dammens vattenrenande förmåga negativt, men att det upplevs som ett estetiskt problem (man ser inte klarvattenytan) så kan man genomföra återkommande klippning av vassvegetationen under vattenytan.
Kraftig blomning av makroalger som lägger sig på vattenytan i sådana mängder att det utgör antingen ett estetiskt problem eller ett funktionellt problem kan behöva rensas bort. Om dammen är liten kan det göras manuellt med kratta från land. I de flesta fall behövs dock maskinella åtgärder, t.ex. med hjälp av grävmaskin som arbetar från land med gallerskopa eller klippskopa, eller med hjälp av amfibiegående redskapsbärare
Tidpunkt och försiktighetsåtgärder
Generellt gäller att man bör avvakta med åtgärder till slutet av juni, eller om dammen är en värdefull lokala för groddjur till sensommaren.
Vid användning av amfibiegående maskiner så finns det alltid en risk att larvfötter eller likande rör upp bottensediment och att föroreningar spolas ut ur dammen. Man ska därför alltid sträva efter att använda en metod som ger så lite grumlig som möjligt och/eller att arbeta under förhållanden då vattenflödet är lågt så att upplösta partiklar kan sedimentera i dammen igen.
Grunda områden i dammar är generellt de mest skötselintensiva. Tillväxten är ofta kraftig under säsongen och det finns alltid en risk att starkväxande arter som bredkaveldun kommer att dominera. Regelbunden skötsel av kantvegetationen (växter utmed strandlinjen) är viktig för att skapa en överskådlig och säker anläggning. Skötsel av kantvegetationen skapar också en anläggning som ser välvårdad ut.
Skötselprinciper grunda områden
Mål
Grundområden i dammar är ofta tänkta att fungera som vegetationsfilter, där partikelbundna föroreningar kan filteras av och sedimentera. Växterna bör därför bilda täta och jämna mattor som vattnet kan sila igenom. Generellt vill man undvika tuvbildande arter av våtmarksväxter, då det lätt bildas kanaler mellan dessa. Det är heller inte önskvärt med alltför starkväxande arter, som bredkaveldun, som skuggar vattenytan och missgynnar utvecklingen av mer tätväxande arter och filtrerande alger. Även insekts- och fågellivet blir snabbt utarmat.
Ett bra grundområde bör ha en tät och välutvecklad vegetation av t.ex. starrarter, igelknopp och skogssäv med flera arter. Av både ekologiska och funktionella skäl är det en fördel om växtsamhället innehåller många arter. Ett sådant växtsamhälle är mer stabilt och klarar t.ex. varierande vattennivåer.
Åtgärder
Det vanligaste problemet på grunda områden, särskilt i nyanlagda dammar, är att ytorna växer igen med bredkaveldun. Bredkaveldunet har fröer som sprids med vinden och kan gro på t.ex. nyschaktade lerytor när de ställs under vatten. Fröerna flyter och det är därför sällan problem med bredkaveldun i dammar som inte varit torrlagda under den period som fröerna finns i luften (från juli).
I ett nyanlagt vatten där man får uppslag av kaveldun (ofta utmed stränderna) så kan man effektivt motverka att arten får fäste och breder ut sig, genom att plocka bort de klena plantor som utvecklas från frön. När plantorna blir större så bildar de ett kraftigt rotsystem och underjordiska stamdelar, s.k. rhizom, från vilken den skjuter nya skott. Den är då svår att bekämpa.
Klena plantor av bredkaveldun som gror från frön kan lätt dras upp (bild t.v.). När plantan har etablerat sig bildar den kraftiga rötter och underjordiska stamdelar, s.k. rhizom, från vilken den skjuter nya skott (bild t.h.). Den är då svår att bekämpa.
Redan etablerade bestånd av bredkaveldun är ofta svåra att bekämpas. En metod som testats i våtmarker är klippning av plantorna under vattenytan vid upprepade tillfällen under sommaren (med start efter fåglarnas häckningssäsong i slutet av juni). Resultaten visade att det krävs två till tre klippningar under en säsong för att få en tydlig minskning av antalet plantor av kaveldunet. Tätheten påverkas mer än antalet plantor, och i försöket minskade täckningsgraden till en femtedel jämfört med oklippta bestånd. Övriga kärlväxter, ofta fröproducerande arter som är intressanta för fåglarna, ökar i utbredning när kaveldunet minskar. Med tiden minskar behovet av skötsel då bekämpningen av kaveldunet gynnar tillväxt av andra mer önskvärda arter.
Återväxten hos kaveldunen varierar kraftigt beroende på vattennivån under sommaren. Det är en fördel om vattennivån då kan hållas relativt konstant. Om vattennivån sjunker så mycket att ytor torrläggs kan en återetablering ske.
Klippning av bredkaveldun eller bladvass, som på lite längre sikt också kan leda till igenväxning av grundområden, kan göras manuellt med röjsåg eller med slåtterbalk som är monterad på båt eller på en amfibiegående redskapsbärare.
Om det är möjligt att sänka av vattenytan så att det är möjligt att slå ytan med traktorburet slåtteraggregat så är detta ett alternativ. Det är då viktigt att man snabbt kan höja vattennivån efter slåttern för att undvika ny frösådd av kaveldun. De underjordiska stamdelarna är också känsliga och trycks lätt sönder av traktordäcken, vilket bidrar till att minska återväxten..
Sannolikt lyckas man inte helt utrota bredkaveldunet med ovanstående metoder. Den metod som visat sig effektivast för att bekämpa arten är att torrlägga grundområdet på hösten, slå av det med traktormonterat slåtteraggregat och låta det vara torrlagt under hela vintern (vattennivån behöver ligga minst 1 dm under markytan) så att de underjordiska stamdelarna kan frysa sönder. Ytorna kan sedan behöva slås en gång till följande sommar innan vattennivån höjs upp igen. Detta är en effektiv men drastisk åtgärd som i många fall inte är möjlig att genomföra vid dagvattendammar.
Även om man inte har problem med igenväxning med bredkaveldun så gynnas grundområdena av att slås av årligen eller med ett par års mellanrum. Kippningen gynnar slåttergynnade arter som olika starrarter och leder till en större mångfald av arter.
Slåtter kan göras med t.ex. klippskopa på grävmaskin som står vid sidan om dammen, manuellt med röjsåg eller med slåtterbalk som är monterad på båt eller på en amfibiegående redskapsbärare. Man ska dock undvika att använda maskiner som river upp bottensedimentet under arbetet.
Tidpunkt och försiktighetsåtgärder
Liksom för åtgärder i djupare vatten ska man undvika att arbeta under fåglarnas häckningssäsong. Kan åtgärderna skada t.ex. groddjur så bör de göras tidigast på sensommaren.
Skötselprinciper stränder och slänter
Mål
Strand- och släntvegetation fyller flera viktiga funktioner, bl.a. som erosionsskydd och fysisk barriär som förbättrar säkerheten i anläggningen. Kantvegetationen (strand- och släntvegetation mot ytor där människor rör sig) bör bestå av arter som är relativt lågväxande (< 1m), så att utsikten över vattenytorna bibehålls. Växter som sprider sig vegetativt med utlöpare är bra släntstabilisatorer. De läker ihop sår som uppkommer i vegetationstäcket på grund av slitage som ispåverkan och körskador vid skötsel. Exempel på bra strandväxter är skogssäv, vasstarr och jättestarr.
Åtgärder
Slänter bör om möjligt slås av minst en gång per år för att gynna utveckling av en mer lågvuxen och artrik slänt och strandvegetation.
Dessa bilder visar slagen slänt ner mot vass (t.v.) och mot öppet vatten med smal bård av lågvuxen kantvegetation av starr och skogssäv (t.h.).
Bete används ofta för att hävda strandängar vid fågelsjöar och våtmarker i odlingslandskapet. Bete bidrar i många fall till att skapa artrika miljöer, men kan i vissa fall ge erosionsskador som ger läckage av näringsrik matjord till vattnet. Om bete ska användas vid öppna vattenreningsanläggningar är det viktigt att stranden har en väl utvecklad rotfilt av gräs som klarar tramp från klövar och att betestrycket inte är för högt.
Tidpunkt och försiktighetsåtgärder
Med hänsyn till häckande fåglar bör slänterna och stränder slås tidigast i juli.
Omfattande restaurering
Ibland misslyckas etableringen av t.ex. vassartad vegetation på trösklar i samband med anläggandet av en damm. I värsta fall sker ingen spontanetablering av växter och tröskeln förblir då vegetationsfri. Även på stränder kan det vara så att etableringen misslyckas. Ofta innebär det att de arter man planterat inte klart sig och istället har det skett en spontanetablering av t.ex. bredkaveldun.
Återplantering av växter på stränder och trösklar kan göras antingen med pluggplantor eller genom att gräva upp jordklumpar med rotsystem och rhizom och plantera dem. För att återetablera växter på trösklar så bör vattennivån om möjligt sänkas ner till tröskelnivå och höj den sedan etappvis, allt eftersom växterna växer till sig.
Pluggplantor av bladvass redo för plantering.
Uppgrävning av rotfilt av jättestarr för etablering som rotklumpar utmed stränder. Denna rotfilt skars först upp i ett rutmönster innan den grävdes upp med grävmaskin. Rotklumparna var ca 15 x 15 x 15 cm.
Plantering av pluggplantor (t.v.) och en nyetablerad bård av rotklumpar med jättestarr (t.h.).
Trösklar är grundare, oftast tvärgående, avsnitt i en damm som kan vara uppbyggda av jord eller makadam/sten. På trösklarna är vattendjupet ofta bara några decimeter. Trösklar kan vara vegetationstäckta eller sakna vegetation.
Syftet med trösklar i dammar kan vara både att skapa en barriär som tvingar ut vattnet på hela dammens bredd och att skapa ett vegetationsfilter som dagvatten silar igenom. Vissa trösklar av makadam är anlagda så att vatten kan sila genom stenmaterialet.
Skötselprinciper
Mål
Om tröskeln är tänkt att vara vegetationstäckt så ska man sträva efter att ha ett så jämnt vegetationstäcke som möjligt utan kanaler som kortsluter flödet. Övervattensvegetation som är ”lagom tät” är optimalt. Exempel på lämpliga arter är bladvass, bred- och smalkaveldun samt sjösäv. På grundare trösklar kan bl.a. vissa starrarter som t.ex. jättestarr fungera. Det bör inte finnas vedartad vegetation på tröskeln, då det skuggar ut vattenvegetationen.
Trösklar tätt bevuxna med smalkaveldun ger en bra vattenspridning och reningsfunktion.
Åtgärder
Vegetationstäckta trösklar kan efterhand få så pass tät vegetation att den blir dämmande. Det kan då bli aktuellt att glesa ur vegetationen. Genom att klippa vegetationen i stråk som ligger vinkelrätt mot flödesriktningen undviker man att kanaler bildas genom vegetationen. Vegetationen kan med fördel klippas under vattenytan för att hämma återväxten. Klippning kan göras för hand med röjsåg eller med en amfibiegående maskin med slåtterbalk/slåtteraggregat. Om det är möjligt att nå området med grävmaskin med klippskopa kan det vara ett alternativ.
Rensning eller klippning i stråk som ligger vinkelrätt mot flödesriktningen rekommenderas, då det minskar riken för kanalisering av flödet över tröskeln. Illustration Sofia Eskilsdotter.
Tidpunkt och försiktighetsåtgärder
Trösklar utgör ofta häckningsbiotop för våtmarksfåglar och kan även vara lekmiljö för fisk. Man bör därför undvika att göra åtgärder på trösklarna före juli månad.