Lilla Rickeby våtmark

Åker- och betesmarken som nu är våtmark avvattnades tidigare via två parallella diken som båda ingick i dikningsföretaget. Det östra diket, Lundbydiket, som också är gräns mellan Lilla Rickeby och Lundby låg på en lägre nivå än det västra diket, Rickebyån. ”Tanken var att våtmarkens vattenyta skulle följa nivån i Rickebyån” berättar Lars. ”Därför var vi tvungna att dämma i det östra diket”. Eftersom det östra diket skulle förlora sin dränerande funktion så ansökte man till miljödomstolen om att diket skulle utgå ur företaget på den sträcka där det hamnade i våtmarken.

Vallen som dämmer mot söder. Till vänster om vallen syns det djupare vatten som skapades där schaktmassor togs till vallen. Vallen har mycket flacka slänter, framförallt på den högra sidan för att den ska smälta in i landskapet och för att det ska vara möjligt att putsa hela slänten med traktor.

Det stora arbetet för entreprenören var att shackta bort ca 1 meter mulljord på en ca 3 ha stor yta, på det som skulle bli en permanent öppen vattenspegel på Lars fastighet. Lars berättar att ”bärigheten var så dålig att entreprenören fick använda sig av små bandgående dumprar för att få bort massorna. Jorden lade vi upp i högar intill våtmarken. Det blev enorma mängder. Mulljorden har vi sedan successivt sålt av för matjordstillverkning, vilket delvis har finansierat våtmarken.”

För att det ska vara möjligt att rensa Rickbyån även i framtiden så behölls den västra dikeskanten intakt. Det har inneburit att våtmarken fått en rak och relativt brant strand på denna sida. ”På den östra sidan mot Lundbys betesmark ville vi däremot få en flackare strand” säger Lars, ”så där släntade grävmaskinisten ner Lundbydikets gamla dikeskant och gjorde den lite mer slingrande.”

I söder anlades en dämningsvall tvärs över Lundbydiket. Eftersom det var svårt att hitta lera i området så byggdes vallen till stor del av mulljord som täcktes med lera, för att förhindra att mulljorden skulle oxidera och sjunka ihop. Man lade också en vertikl tätskärm i vallen, en 0,5 mm tjock platsduk, för att förhindra läckage. ”Trots att vi lade lera på toppen så hade vallen sjunkit nästan en halv meter efter några år, så entreprenören fick komma tillbaka och fylla på med massor på vallen. Då hade vi lermassor liggande som vi körde dit” berättar Lars. I vallen finns också en reglerbrunn, en munk i plast, så att vatten kan släppas till Lundbydiket vid högflöden. Tack vare munken kan man också sänka ner hela våtmarken om man behöver göra restaureringsåtgärder.

Ritning (sektion) på dämningsvallen med reglermunk.

Igentäppta rör
I våtmarken har bävrar har täppt igen inloppsröret till munken med grenar, kvistar och en del stenar och lera, vilket innebär att våtmarkens vattennivå inte går att reglera i munken utan vattennivån hålls högre än tänkt och allt vatten bräddar förbi våtmarken. För att lösa detta rensades inloppet till röret med hjälp av en amfibiegående Truxor med en arm och gripklo. När röret hade rensats behövde det skyddas mot att bli igentäppt igen. Bävrar är snabba med att bygga och täppa igen ”läckor” så röret behöver skyddas samma dag som rensningen utförs för att undvika att behöva göra om rensningen. Röret skyddes genom att en nätbur sattes runt inloppet till röret. Nätburen behöver vara tillräckligt stor för att bävrarna ska tycka att det är för svårt att täppa igen nätet och helst ha en botten då bävrarna annars kan gräva sig under nätet. Nätburen kan byggas av armeringsnät med mindre maskor (rotnät/spackelnät), eller av ett stängselnät med grövre tråd. Maskorna får inte vara större än 15 cm för att bävrarna inte ska ta sig genom maskorna. Undvik även för små maskor som kan sättas igen av småkvistar, löv med mera. I Lilla Rickeby användes färdiga gabionburar (stenkorgar) där ett hål togs upp i buren och röret fördes in och sattes fast i buren, se bilden nedan.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Gabionbur

Skiss på hur en bur kan se ut som placeras vid rörets inlopp. (Skiss: Mike Callahan, Owner Beaver Solutions LLC).

 

 

 

 

 

 

 

Rensning kring inloppsröret till munken som sats igen av bävrar. En amfibiegående Truxor med en arm och klo användes för uppdraget.

Grävning av hålor i dammvallen
Bohålor och gångar har grävts av bävrarna i dammvallen och därmed skapat hål i vallen. För att förhindra att bävrarna gräver sönder vallen kan den byggas på nedströms med extra massor. Innan massorna läggs dit placeras ett armeringsnät vertikalt i vallen för att förhindra bävrarnas fortsatta grävande. När man anlägger en våtmark och det finns bävrar i närheten är det en enkel försiktighetsåtgärd att placera armeringsnät i den centrala delen av vallen redan vid anläggningen.

 

 

 

 

 

 

Ett hål i vallen där bävrar grävt gångar och bohålor så att marken har underminerats.

Fällning av träd
Bävrarna har fällt ungbjörk i närheten av våtmarken. Bävrar kan ta sig upp på land ett par hundra meter från vattenbrynet i jakt på träd. Vintertid kommer bävrarna att fortsätta fälla träd som föda, men när våren och sommaren kommer går de över till mark- och vattenvegetation som föda. För att stoppa bävrarna från att fälla träd kan områden med träd stängslas in. Stängslet behöver inte vara mer än 70–80 cm högt då bävrar inte är så bra på att hoppa eller klättra. De kan däremot gräva sig under stängsel eller ta sig in genom öppningar i stängslet. Det är därför viktigt att se till att underkanten av stängslet är fastsatt i marken genom att grävas ner underkanten av nätet cirka 20 cm eller genom att sätta fast en horisontell nätremsa (cirka 50 cm bred) på marken på utsidan som viks ut som ett ”L”. Fårnät med maskor som inte är större än 15 cm bör hålla bävrar borta. Ett alternativ till fårnät är att sätta upp en eltråd på 30 cm höjd.

För att skydda större enstaka träd från att fällas kläs de in med nät från basen av trädet och 1 m upp på stammen så att bävrarna inte når upp att gnaga. För att inte näten ska skada träden lämnas ett extra varv med nät så att nätet kan justeras när trädet växer. Gräv även gärna ner stängslet en bit i marken.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ett träd som har nätats in för att skyddas mot bävergnag. Nätet bör dock gå längre ner än vad det gör på denna bild.

Jakt och rivning av dämmen och hyddor
Markägare har rätt att skydda sin mark mot viltskador, om det inte går att motverka på annat sätt. I Stockholms län är bäverjakt tillåten under perioden 1 oktober till 10 maj, (datumen kan skilja sig åt något i olika län). Under jaktsäsongen kan markägare med jaktlicens eller en jägare med jaktarrende på marken skjuta så många bävrar som de anser att det finns behov av att skjuta. Om målet med jakten är att få bort eller minimera en population av bävrar på en lokal måste jakten pågå under en längre tid i ett större område, då nya bävrar annars riskerar att flytta i.

Borttagande av dämmen är tillåtet under 1 maj till 31 augusti i Stockholms län (datumen kan skilja sig åt något i olika län), under andra delar av året krävs det tillstånd från Länsstyrelsen. Dispens kan då sökas för att riva bäverdämmen om det finns risk för allvarlig skada. Bebodda bäverhyddor får aldrig tas bort utan tillstånd från Länsstyrelsen.

 

 

 

 

 

Bävrarna hade byggt en bäverhydda vid utloppet från våtmarken.